Lusten är verkligen där, lusten att skapa, lusten att dela med mig, lusten att försöka förändra eller hjälpa.

Men lusten till saker är så många, så många att det blir som lusten kväver mig och jag klarar ej av något alls. Nu är det inte lusten som kväver mig utan min ärkefiende pngest, som jag har levt med sen jag var pytte liten och som blivit svårare med åren. Just nu är den så svr att jag inte vissa dagar kan gå utanför dörren, detta är något jag vill dela med mig av hur det är att leva med så många psykiska sjukdomar som jag gör. Men det är svårt, mycket tack vare DBT jag gick på, den fick mig att bli så mycket mer osäker på mig själv och känna att allt är mitt fel och att jag är den elakaste människan i världen. Men jag är trött på att känna att jag ej vågar göra något utpt för att andra kmmer dömma mig, folk har dömt mig hela mitt liv så vad spelar det för roll om dom skulle dömma mig på något som kanske hjälper dom att inte vara så dömmande om det vart logiskt överhuvudtaget.